Amelia (sv)

Berättrelser VT-2017:

Dom utvalda och kampen mot magins mästare

Den var torsdag. Jag hade precis slutat. Jag tog bussen hem som vanligt. När jag kom hem tog jag upp min trollstav och slog den mot dörren tre gånger och sa selivio. När jag gick in satt mammas uggla Ester där med ett brev i munnen. Jag öppnade brevet:

“Hej Emily! Mamma mår inte så bra. Jag vill att du kommer till
sjukhuset så snabbt du kan. Ta kvasten. Var försiktig /mamma”

Det kändes som en sten föll ner i magen. Mamma hade varit sjuk länge. Jag hade undrat länge när hon skulle bli frisk. Men hon kommer inte bli frisk. Jag hoppade på kvasten. Jag älskar att flyga. Det är helt fantastiskt att se alla husen. Men idag var det inget kul. Allt såg mörkt och grått ut. Anledningen var att jag visste vad som skulle hända… Mamma skulle dö. Jag ville inte tro det men jag visste någonstans att det skulle hända.

När jag kom fram till sjukhuset stod mamma och Vilda och väntade. En helt svart klädd man med en trollstav i handen och en vit mask över ansiktet sprang ut där ifrån. Sen sa det bara Bang! Hela sjukhuset exploderade. Vilda skrek och hukade sig ner. Mamma tog oss under armarna. När explosionen var över sprang mamma mot sjukhuset. Men det var försent. Vilda började gråta. Men jag bara stod där och såg hur allt blev svart. Jag föll ner och svimmade.

1 år senare

Det var en helt vanlig dag i Edville. Mamma satt på kontoret och kom på en ny formel. Vilda lekte med sin bästis Klara och Emily satt och läste på om formler och väntade på brevet från Ceperhillskolan. Det här är Emily Ceper och hon är 11 år. Folk ansåg att hon inte var ett “vanlig” barn. Ni förstår Emily är adopterad och har inte en mamma och en pappa utan har två mammor Mary Ceper och Sara Ceper. Fast sen ett år tillbaka har hon bara haft en mamma. Hennes ena mamma Sara Ceper dog. Hon var väldigt sjuk. Fast det var inte därför hon dog. Hon dog i en explosion. Hon låg inne på sjukhuset när det sprängdes.

Emily hade inte gått till skolan sen hon dog. Nu tycker ni säkert att det är konstigt att inte gå i skolan på ett år. Ni förstår Emily är en häxa. Och i trollkarlsvärlden börjar man skolan när man är 11 år. Men Emily hade gått i en mugglarskola. Ja just det, mugglare är folk utan magi i sina liv. Hon gick i mugglarskolan för att lära sig så mycket som möjligt.

 Emilys mamma tycker att man borde kunna så mycket så möjligt. Hennes mamma Mary Ceper är rektor för Ceperhillskolan för trolldom och häxkonster. Familjen Ceper hade lett skolan i århundraden. Emilys mormors mormors mormor och hennes systrar grundade skolan. Dom hette Esterlin Ceper, Porlin Ceper, Derlin Ceper och hon själv hette Selmin Ceper. Och dom 4 elevhemmen är döpta efter dom. Esterlin, Porlin, Derlin och Selmin.

Den här dagen hade Emily bara varit på sitt rum. För det var ingen vanlig dag. Det var den 28 juli. Den 28 juli får alla 11-åriga häxor och trollkarlar i Norden ett brev från Ceperhillskolan. Men Emilys hade inte kommit. Men plötsligt flög hennes uggla Ofelia (som används för att skicka brev) iväg ut genom fönstret. Tio minuter senare kom hon tillbaka med ett brev i munnen.

Det var ett vackert och välkänt brev. Skrivet med cerisa bokstäver stod det: Emily Ceper Korsgatan 49, Edville. När man vänder på brevet ser man det cerisa sigillet med Ceperhillskolans logga på. Jag slet upp brevet för att se inköpslistan det stod:

Miss Ceper har härmed blivit antagen till Ceperhillskolan för trolldom och häxkonster. Förstaårselever måste ha ett djur en padda, en råtta eller en uggla. Förstaårselever bör ha följande:

Stora boken om odjur och andra varelser av: Elis Pesy
Nybörjar förtrollningar vol 1 av: Percy Mcmillian
Att flyga av: Percy Mcmillian
Starten för Ceperhill av: Sara Ceper
Förvandlings konsten av: Percy Mcmillian
Kännetecken på förbannelser av: Casper Newmoore
Elever bör befinna sig på 4 hallen kl. 08.03 exakt. Kvastar är förbjudet för förstaårselever
Undertecknat:
Professor Olollia Varderbuff.

Hon läste den bara om och om igen. Äntligen hade det kommit hon hade längtat i flera år. Dagarna gick och det gick inte en sekund utan att hon längtade till skolan. Och sen kom dagen. Nej inte 1 september dagen jag börjar skolan. Utan 30 juli min födelsedag.

Många tycker att deras födelsedag är det bästa på året. Men inte Emily. Ni förstår hennes mamma jobbar hela juli och augusti. Men inte vanligt “jobba” utan då menar jag från 05.00 till 22.00 och födelsedagar var inget undantag. Eller?

Emily vaknade på morgonen men inte av hennes väckarklocka utan av hennes mamma och hennes lillasyster Vilda. – Grattis på 11 års dagen, sa Vilda. Emily häpnade. Hon hade en riktig födelsedag. Hennes mamma berättade om den gamla Ceper 11-års traditionen. Varje gång en medlem i familjen Ceper fyller 11 får man ha en heldag nere vid 4 hallens köpcenter. Emily kände hur en våg av lycka släpptes sig över henne. En hel dag bara för henne. – Klä på dig nu, sa hennes mamma och lämnade rummet. Emily hoppade upp ur sängen. Sprang till garderoben. När hon kom fram till sin vita garderob hängde något hon aldrig sett i den.

Det var en svart klänning med vinröda rosor på. Emily tog tag i den. Materialet kändes så mjukt och lent. När Emily tog ut klänningen för att titta närmare på den trillade en medaljong och en bok ner. Emily gick ner på knä för att ta upp den. Hon tittade närmare på bok på sidan stod det “Sara Elise Tolston”. Emily kände igen namnet mycket väl. Det var hennes mammas gamla namn innan hon gifte sig med mamma. Det var en väldigt sliten brun bok på framsidan var det ett hål i form av ett hjärta. Hon öppnade boken.

Hon bläddrade bland sidorna och de stod “ 28 augusti 1995 kära dagbok idag har jag köpt grejer till det nya skolåret. Mamma köpte en medaljong till mig och den här dagboken”. Emily tittade på medaljongen det var en bild på en liten flicka och en mamma och en pappa. Flickan på bilden hade den svarta klänningen på sig. Hon insåg att det måste vara hennes mamma på bilden.

Hon satte sig ner. Försökte slita blicken men det var omöjligt. Det var som att se sig själv i spegeln. Det kändes som att det var hennes biologiska mamma. Men det visste hon att det inte var. Men det kändes bra.

-Emily! ropade mamma. Emily släppte blicken. Hon lade boken i sin byrålåda och satte på sig medaljongen. Hon höll i den en stund. Hon satte på sig den svarta klänningen och gick ner.

– Är du redo? sa hennes mamma när Emily kom ner. – Japp, sa Emily. Emily satte sig ner och åt frukost. Plötsligt ringde hennes mobil. Det var hennes mugglar bästis Scarlet Kinley. – Grattis på din dag Emily, sa Scarlet när hon svarade. – Tack Scarlet men jag kan inte prata nu, sa Emily. – Ok Emily ville bara säga grattis hejdå, sa Scarlet och la på luren. Emily hade känt Scarlet sen hon var bebis. Scarlet visste inte att hon var en häxa. Men vissa hemligheter bör förbli hemliga.

Äntligen skulle hon åka. Emily, Vilda och hennes mamma gick ut till sina kvastar och började åka mot 4 hallens köpcenter i centrala Edville. När Emily kom fram parkerade dom sina kvastar. Där var det det stora köpcentret. Det såg ut som en stor stor stor kyrka. Det var väldigt högt och på toppen var det en kvast i koppar. Den stora trädörren öppnades när dom gick utanför. Innanför var det inget vanligt köpcentrum.

Det var stora hus i konstiga former och färger. Och alla hus hade stora skyltar. På en stod det “madam Eskler’s magiska teer”. Emily sprang runt i timmar. När hon hade allt på listan sa hennes mamma,- Då är det bara staven kvar. Emily stannade upp. Mamma hade inte sagt något om en stav. Hon tittade på listan. Det stod inget om en stav.

Emily hade haft samma stav sen hon var fyra. Den var sliten och lite svår att använda. – Här är det Cepers trollstavsservice, sa mamma och log. Det var ett stort krokigt cerist hus med en stor grön dörr med skylten Cepers trollstavsservice. Emily går in genom den gröna dörren. Innanför står en lång kvinna med tovigt brunt hår uppsatt i en slarvig knut och en lång lila kaftan med röda blommor på.

Och Emily visste precis vem det var. – Moster Enelia, utbrast Emily när hon såg henne. – Nämen ser jag i syne, sa moster Enelia. – Det gör du väl alltid kära syster, sa Emilys Mamma och tittade på Enelia men hon mötte ingen blick.

För Enelia tittade bakom henne på en pelare . – Mary, sa Enelia och kramade om pelaren. – Estinos inmarteos, sa Emilys mamma och riktade trollstaven mot handen. Ett paket med linser dök upp i hennes hand. – Här Enelia, sa hon, Soporti. Linserna flög rakt in i ögonen på henne. – Tackar Mary, Men vad gör ni här, sa Enelia. – Vi ska skaffa en stav till Emily, svarade hon. Enelia tittade på Emily. – Men varför sa ni inte det kom Emily lägg handen här, sa Moster Enelia och pekade på ett stenblock med konstiga runor på och i mitten ett hål i form av en stav.

Emily lade handen över hålet. Moster Enelia hämtade en oval flaska. Hon hällde ut innehållet i hålet. Det var någon konstig klumpig svart gegga som luktade mint. Det började ryka en mintgrön rök ur stenen. Sen hörde man ett litet paff och så var staven i Emilys hand. Emily tittade på staven. Den var svart med små små små svarta blommor. Emily tackade moster Enelia och gav henne en kram. Sen gick dom hem.

När Emily kom hem började hon träna på formler och läsa alla läroböcker om och om igen och äntligen var det september. På morgonen den 1 september vankade Emily snabbt. Hon hoppade upp ur sängen. Hennes mamma hade packat en stor väska med hennes grejer i. Emily hämtade en tygpåse och gick till garderoben. Hon plockade ur hennes mammas dagbok och medaljongen. Hon tittade på dagboken igen. Det där hjärtformade hålet var i samma form som medaljongen.

Emily lade medaljongen i hålet i dagboken. Ett litet rosa rökmoln poffade upp ur dagboken och ett lila hologram som föreställde hennes mamma Sara.- Emily jag vill att du lyssnar noga på mig nu, sa hologrammet. – Jag lever, jag är inte död, en ond vid namn Estirio trollkarl har fängslat mig. Emily blev upprymd och rädd. – Du måste hitta 4 magiska saker, Porlins yxa, Derlins svärd, Esterlins pilbåge och Selmins Spira. Emily nickade. – När du hittat dom och fört dom till mitt gamla kontor blir jag frisläppt.

Emily blev ännu räddare. Hon hade aldrig varit en hjälte förut och nu hängde hennes mammas liv på det. – Emily lyssna noga dagboken kommer leda dig till sakerna du behöver bara utföra en trollformel och säga “Ekip” Ok hejdå Emily jag vet att klarar det, sa hologrammet sen försvann. Emily var orolig. Emily lade ner dagboken i väskan och hängde medaljongen runt halsen. Sen tog hon på sig den svarta klänningen och gick ner till frukosten.

Emily gick ner. Mamma och Vilda hade inte vaknat ännu. Emily såg sig omkring. Hon tog upp dagboken och sa “Ekip”. Sidorna började bläddra sig själva. Dom stannade på en sida. På sidan var det en karta. Emily såg deras hus på kartan. Deras hus på kartan började lysa. Emily drog fingret över och det var som att boken zoomade in på deras hus. Den zoomade bara närmare och närmare. Sen såg man en bild på sidan en bild av hennes mammas kontor. Emily tänkte att den första saken måste finnas där inne.

Emily gick till dörren till hennes mammas kontor och öppnade den. Inne på kontoret fanns det inte mycket. Ett skrivbord en bokhylla och en konstig brun garderob. Emily tänkte en stund på var den kunde vara. Trollformeln kanske funkar för att man ska hitta saken i rummet. – Ekip, sa Emily och viftade med staven. Garderobsdörrarna slängdes upp och en lila spira flög ut och landade i hennes hand. Emily tittade på den. Det var Selmings spira. – Emily, ropade hennes mamma från sitt rum.

Emily sprang ut ur kontoret lade spiran i resväskan och dagboken i handväskan och sen sprang hon up till sin mamma.- Emily vad är det för röra på ditt rum, sa hennes mamma här hon kom ner för trappan.- Va! Jag städade igår, sa Emily upprört. – Det ser inte ut så på ditt rum, svarade hennes mamma. Emily gick in i rummet. Hennes vanliga rosa och vita rum var stökigare än någonsin. Allt dun från kuddar var utslängda över hela rummet. Alla kläder var utslängda ur garderoben. En av skrivbords benen var av brutna. Och ovanför sängen hängde en lapp där det stod

“Hej Emily jag vet att du har boken och jag kommer få tag på den. Ge mig den om du någonsin vill se din mamma igen / Estirio”

Emily sprang ut till sin mamma.- Estirio har varit i mitt rum han vet att jag har mammas dagbok han har mamma och han vet att jag försöker få tillbaka henne!!!!, ropade Emily och sprang in i famnen på sin mamma. Emily förklarade för sin mamma allt om Estirio och att hennes mamma fortfarande var vid liv. – Emily allt kommer bli bra, sa hennes mamma men med en upprörd minn. – Det är bara dina fantasier, sa hon med ett fejkat lugn i rösten. Emily gick ner till köket och åt en macka.

Sen gick hon ut tilll sin kvast tillsammans med sin mamma. Dom köre bot till 4 hallen. Klockan var 07.56 så dom hade lite bortom. Väl vid ingången kunde inte mamma följa med. På dörren stod det endast elever på Ceperhill.- Ceper, sa Emily och slog staven mot dörren. Den öppnade sig.

Hon sade farväl till sin mamma och gick in genom dörren. Det var fullt av andra barn där inne. Emily tittade länge på en specifik person. Kunde det vara. Nej det kunde väl inte vara Scarlet Kinley. Men det var det emilys mugglar bästis. Hon sprang fram till henne.- Emily vad gör du här är du också mugglarfödd, sa Scarlet och blev otroligt glad. – nej jag har varit häxa hela tiden, sa Emily – förlåt. Scarlet blev förvånad först men hon blev inte arg. – Vi måste på tåget nu, sa Scarlet.

Cepertåget var ett konstigt tåg. Det hade ingen revs och det blev osynligt så fort alla elever var på. Det var ingen som visste hur den färdades bara att den kom till Ceperhill. Emily och Scarlet gick in i tåget. Det var nästan fullt i alla bås. Förutom i ett. Det satt en ensam pojke i det båset. – Är det ledigt här, sa Emily till pojken. – Ja absolut kom och sätt er, sa han både glatt och förvånat. Emily och Scarlet satte sig mittemot pojken. – Jag heter Kenny, sa pojken glatt. Emily och Scarlet presenterade sig också.

Kenny berättade om att hans pappa var den kända författaren Percy Macmillian. Han berättade att i flera år hade det spridits Lönngren om att hans pappa var god vän till den ondaste trollkarlen i världe Estirio. Det blev kallt i hela Emily bara av att höra namnet. Kenny var en väldigt snäll trollkarl. Dom pratade väldigt länge.

Plötslig kom en pojke och knakade på båset.- Hej jag heter Patrick Jonson är. Det ledigt här ,sa pojken med en snobbig röst. Det var en pojke med kort brunt hår och en röd ryggsäck. – Men det är klart kom och sätt dig, sa Scarlet och pekade på sättet bredvid Kenny. – så vilka är ni, sa Patrick.- Jag heter Scarlet Kinley men du kan kalla mig Scar det här är den kända Emily Ceper och sonen till storförfattaren Kenny Macmillian, sa Scarlet ironiskt. Alla började skratta. – hahahahha kalla mig Pac, sa Patrick.

Pac berättade om hans föräldrar. Det var dom rikaste hela trollkarlsvärlden. Han berättade om att han alltid fick bete sig som om han var mycket bättre en alla andra. Emily, Scar, Kenny och Pac pratade länge om massa konstiga saker. Men Emily kunde inte sluta tänka på sin mamma och Estirio. Emily funderade länge men bestämde sig för att berätta för Scar, Kenny och Pac om dagboken. – Jag måste berätta en sak, sa Emily och berättade allt om boken, Estirio och hennes mamma. – Så Estirio har din mamma och allt ansvar ligger på dig, sa Pac. – Japp, svarade Emily. – Jag fick en idé vi kollar om det finns något på tåget, sa Scar. Alla tyckte det var en bra idé.

Så Emily tog fram dagboken.- Ekip, sa hon. Boken började vända blad precis som innan. Den stannade på en sida. Det lyste i båset bredvid. Emily, Kenny, Pac och Scar gick ut och kikade in i båset bredvid. Där inne satt en tjej och en kille som var väldigt lika. Emily tänkte efter fanns det någon formel som kunde göra henne osynlig. – Jag vet , viskade Hon – Caecus, viskade Emily och riktade staven mot Scar. Scar försvann.- Scar lyssna på mig du är osynlig och du måste in och hemma pilbågen som ligger på hyllan, sa Emily. Emily nickade mot Kenny. Kenny öppnade dörren. – Hej har ni em sett eehh min minidrake, sa Kenny medan Scarlet gick in.

Kenny babblade på om sin minidrake tills han såg pilbågen försvinna. Han kände en vind som om någon gick förbi honom. – Jag kommer Emily förlåt måste gå hejdå, sa han också stängde.- Visus, sa Pac. Scar blev synlig igen. Scar räckte över Pilbågen till Emily. – Behåll den för vi gör det här tillsammans eller hur, sa Emily och log mot dom andra. – Klart vi är vi låter dig inte göra det här själv, sa Kenny och slog till Emily på axeln. Emily, Scar, Pac och Kenny gick tillbaka till båset spända på vilka äventyr som väntade dom.

Dom pratade i flera timmar om allt möjligt. – Vilket elevhem tror ni att ni är, sa Kenny. Pac var jätte säker på att han skulle bli Esterlin. Esterlin var känt för att utbilda dom bästa och modigaste trollkarlarna. Efter att Emily förklarat för Scar vad elevhemmen var för något sa hon att kanske Selming var något för henne och Pac hade ingen aning. Emily visste att hon skulle bli selming efter som att dom var släkt.

Efter nån timme eller två var dom framme på skolan. Dom gick av på tågstationen. När Emily gick av såg hon någon hon kände igen. En man med kort brunt hår och djupa blå ögon. Emily började springa mot honom. Det var Adam Kolburn. – Wow du är ingen liten flicka längre Emily, sa han och lyfte upp henne. Adam hade varit barnvakt åt henne när hennes mamma levde men när hon “dog” började han undervisa i trollformler på Ceperhill. – Alla förstaårselever följ mig, ropade Adam. Pac, Scar och Kenny kom springandes mot Emily.

Dom följde efter Adam över en bro och in i slottet som var Ceperhill. – Okej förstaårselever nu är det sorterings ceremoni, sa Adam – Det ni gör för att bli sorterade är att utföra en formel med er stav. Är någon som vet vilken , frågade Adam. Emily var den enda som räckte upp handen.- Ja Emily, sa Adam. – Sortia är svaret Professorn, sa Emily. – Precis dom kommer ropa upp er på scenen och sen säger ni formeln högt, sa Adam.

Alla följde efter Adam in i den stora salen. Framme på scenen stod Rektor Mary Ceper. Hon skulle ropa upp folk. – Kenny Macmillian, ropade hon. Alla började viska. Kenny gick upp på scenen.- Sortia, sa Kenny. Det kom Orange rök från hans trollstav och fick en svart och orange klädnad på sig.- Grattis Kenny du har blivit Derlin, sa rektor Ceper. Kenny gick och satte sig vid Derlin. Hon fortsatte ropa upp folk, – Scarlet Kinley, ropade hon efter ett tag. – Sortia, ropade hon. Det kom ljusblå rök ur staven och hon fick en ljusblå och svart klädnad. – Grattis Scarlet Esterlin, sa rektorn. Scarlet gick och satte sig vi Esterlin bordet. – Patrick Jonson, sa rektorn. – Sortia, sa han. Lila rök kom ur staven och han fick en lila och svart klädnad. – Grattis Patrick Porlin, sa hon. Pac såg besviken ut..

Sen tog det ett långt tag. När det bara var två kvar ropade hennes mamma änklingen upp Emily. – Sortia, sa Emily. Ingen var förvånad när hon blev sorterad in till Selmin (rosarök). När alla  hade satt sig ner kom det hundratals små älvor med tallrikar. Emily, Scar, Pac och Kenny njöt av maten. Mitt under maten såg Emily 3 små pappers fåglar som flög en mot henne en flög mot Scar och en flög mot Pac.

Emily öppnade pappret.

“Emily, Scar och Pac möt mig utanför dörren när ni ätit klart. Hälsningar Kenny”

Emily tittade mot. Scar nickade när hon mötte Emilys blick. Emily tittade mot Pacs plats  men han var redan borta. Emily reste på sig och gick bort mot dörren. Bakom henne gick Scar. När dom kom utanför stod Pac och Kenny där. – Emily jag har har en ide. Vi saknar Derlins svärd. Och jag är Derlin. Så då kan jag ta boken och leta i Derlins uppehållsrum, sa Kenny med en tyst röst. Emily tittade på Pac som såg väldigt sur ut. – Men vadå då. Kan ju jag lika gärna ta dagboken och leta efter porlins yxa, sa Pac med en väldigt dryg röst. Scar och Emily tittad på Pac. – Vad sägs om att vi ses vid 22.30 här och så gör vi det här tillsammans, sa Scar och tittade på Pac och Kenny som hade blivit en suraste på varandra. – fine , sa Kenny och gick in i salen. – Visst kör till, sa Pac innan han gick in i salen. Scar och Emily tittade på varandra och började skratta. Sen gick dom också tillbaka in i salen.

Efter att alla ätit upp i salen kom alla elevhemsledare. Poxie Vanderbuff var ledare för selmin. Hon följde alla till Selmins sovsalar. När alla hade gått och lagt sig smög Emily upp ur sängen och smög ner till storasalen. Kenny, Scar och Pac var redan där. Emily tog fram boken.  Pac drog åt sig den. – Ekip, viskade han. Det lyste en prick i storasalen. Pac gick in och slog igen dörrarna efter sig. Emily, Kenny och Scar blev rasande. Efter en stund kom Pac med en stor yxa i handen. –  Hahha där ser ni jag är mycket bättre än Kenny, sa Pac med ett hånleende på läparna. – Ge hit den där och dra härifrån, skrek Scar argt och slet ut sig. Pac stirrade på Scar. Pac slet tillbaka yxan och sprang där ifrån. Scar tittade. På Emily – Förlåt. Jag blev bara så arg han tror att han är bättre en oss, sa Scar

Men Emily tyckte att det var konstig. – Det är konstig sen maten har han betett sig skumt, sa Emily undrade. – han frekade väl ur över det faktum att han inte blev Esterlin men Scar blev det, sa Kenny. Men Emily visste att det var något. Scar och Kenny gick upp för att leta efter Derlins svärd med Emily var trött och gick till Selmins sovsalar.

När Emily vaknade nästa morgon låg dagboken och en lapp brevid sängen. På lappen stod det att dom hade hittat svärdet och att Kenny hade den. Det var tidigt på morgonen. Dom hade ingen skola idag för det var lördag. Emily gick upp ur sängen och direkt till Porlins sovsal och knackade på. Pac öppnade dörren. Hans vanliga gröna ögonfärg hade ändrats till en mörklila. Han stirrade på henne. – Pac dina ögon dom är lila, sa Emily med rädsla i rösten. – Vem bryr sig, sa Pac och slog igen dörren i ansiktet på henne. Sen kom Emily på en grej som hon läst i Kännetecken på förbannelser. Emily sprang tillbaka till sovsalen.

Hon tog upp boken ur resväskan och slog upp sidan 394. Där stod det:

“Estirios förbannelse mest känd för att han använt av det onda trollkarlen Estirio. Stadie 1 gör så att du blir dryg och vänder dig mot dina vänner. Stadie 2 gör att ögonen ändrar färg till lila. Stadie 3 DÖD. Det enda som kan bryta det är glada minnen”

Emily släpet boken på golvet. DÖD. Hon såg det bara framför sig. Hon sprang ner till matsalen. Kenny och Scar satt och pratade. – Pac är förhäxad om vi inte hindrade kommer han dö, sa Emily livrädd. – Vaa!, sa Kenny och Scar i kör. Emily förklarade allt om ögonen och boken. – Emily gå och hämta spiran och kenny hämta svärdet jag hämtar pilbågen och så ses vi på din mammas gamla kontor, sa Scarlet. Emily nikade.

Efter några minuter samlades dom utanför hennes mammas gamla kontor.- Är ni beredda, sa Kenny. Alla nickade. Dom gick in. Det var en oväntad syn. En lång flintskallig man med getskägg vände sig mot dom. Scar spände bågen som hon hade skaffat pilar till. – Var är min mamma, skrek Emily och riktade spiran mot honom. – Lugn Emily han tar fram din mamma snar. Emily såg ett par lysande lila ögon. Det var Pac. – Pac jag vill att du lyssnar på mig nu, sa Emily. – Kommer du ihåg på tåget när Scar hittade pilbågen vi lovade att göra det här tillsammans minns du, Emily såg hur hans ögon blev mindre lila. – Eller när vi blev sorterade det var kul eller hur, Emily ville inte ge upp för varje minne ändrades ögonen. – Jag vet att den riktig Pac är någonstans det inne, Emily drog fram svärdet. – Vi behöver din hjälp, Emily såg hur ögonen kom tillbaka till sin vanliga färg. – Han är under min kontroll lilla flicka, sa Estirio och lade armen runt Pac. Pac puttade bort hans arm och ställde sig brevid Emily

Emily log mot honom och kastade yxan till honom. – Det kan du glömma din elaka gammal gubbe, sa Pac. Estirio tittade på dom och skrattade. – Tror ni att ni kan besegra mig, sa Estirio och skrattade. – Jag frågar dig inte igen var är min mamma, sa Emily och riktade spiran rakt mot honom. – Vi är inte rädda för dig, sa Scar. Estirio knäppte med fingrarna. Ett hål i vägen öppnades och ut kom en bur. I buren låg emilys mamma. – Mamma, ropade Emily. – Emily du klarade det, sa hennes mamma. – Ge mig sakerna så släpper jag henne, sa Estirio. Emily tittade på Scar, Kenny och Pac. – Låt oss prata ostört, sa Scar. Estirio gick med på det.

Scar hade en plan. – Vi kan inte ge honom grejerna, sa Scar. Emily tittade surt på henne. – Är du galen han är den starkaste trollkarlen i världen vi kommer aldrig få tillbaka mamma och vi kommer aldrig ut levande, nästan skrek Emily. Scar tittade på henne. – Vet du vad Emily, sa Scar – Om vi bara fegar ur blir han bara mäktigare han kommer inte släppa henne, Scar såg allvarlig ut. Emily tittade på Scar hon visste att hon hade en plan. Estirio kom in. Scar spände sin båge och lade i en pil. Hon sköt den mot Emilys mammas bur och träffade låste. Det gick sönder. Scar vände sig snabbt mot Estirio och spände bågen med pil i. Estirio såg på henne. – Det finns bara en person som har kunnat använda den där bågen, sa Estirio – Och det var den mäktigaste trollkarlen någonsin, han stirrade på henne, – Esterlin Ceper, sa han. En portal öppnade bakom honom. Scar sköt en pil mot Estirio men hon var redan borta.

Scar vände sig mot Emily, Pac och Kenny. Hon log. Emily såg på henne dom hade klarat det…

Slut

 

 

Berättelser HT-2016:

Lugnet före stormen

Han satte sig i soffan. Det var så tyst. Sen hörde han något. Oh nej tänkte han. Det var hans storasyster Nadja som pratade i mobilen. Hon pratade säkert med mamma. Hon säger säkert att jag har snattat. Nadja kommer in.

-Ja ja det ska jag hälsa honom, ja ja tack hejdå mamma, svarade Nadja när hon pratade med mamma i telefon. Hon la på.
-Vad tänkte du med, skrek Nadja på Peter.
-Men Nadja jag, hann han säga innan hon avbröt
-Du snattade förklara dig, sa hon argt och irriterat.
Jonas sa att det var coolt att snatta och då tänkte jag att om jag gjorde skulle jag få vara med i deras gäng snälla slå mig inte, sa Peter snabbt och rädd och satte händerna för ansiktet

Nadja blev lugn.
-Var det därför, sa hon och satte sig bredvid honom i soffan
-Ja, jag tänkte om jag gjorde det kanske Jonas, Emil och Max skulle vilja ha mig i sitt gäng, sa Peter med en ledsen röst
-Men varför är du inte med Adam längre, frågade Nadja
-Han vill inte vara med mig för att jag inte kom till hans fest för att jag var med Jonas istället, sa han man såg att han skämdes
-Men hon Maja som går i din klass ni har ju varit kompisar sen dagis, sa Nadja.
-Nej man kan inte vara med tjejer jag faktiskt i fyran nu Nadja, sa han lite smått arg.

När Peters Mamma kom hem så var Peter på sitt rum. Han hörde hur Nadja förklarade för mamma. Mamma blev lugn. Det ringde i mobilen det var Maja.
-Hej Maja hur är läget, sa han när han svarade.
-Hej hur mår du är du i fängelse eller något, sa hon oroligt.
-Vad snackar du om, sa Peter fundersamt.
-Ja du har ju snattat, sa hon oroligt.
-Va hur vet du det, sa Peter argt.
-Jonas la ut det på insta och youtube, sa Maja, visste inte du det.
-Nej , sa han ledset, kom över så kan vi prata.
-Ok hejdå, sa Maja och la på.

Maja kom sen. Peter förklarade allt om att Adam inte ville vara med honom mer och att Johan hade sagt att det var coolt att snatta och allt om deras gäng och så. Maja sa att han kunde vara med henne, Ester och Lina B. Men Peter ville inte det, varför skulle han vilja det. Det är inte coolt att vara med tjejer när man går i 4:an. Då ska killar bara vara med killar. Peter förklarade det för Maja. Peter såg hur Maja stirrade på honom. Maja blev jättearg hon slängde av sig halsbandet som dom gav till varandra när dom var små dom hade likadana dom lovade varandra att aldrig ta av det. Det var rött med vita pärlor.

-Här har du ditt fåniga halsband du behöver inte ha på dig det det är ju så tjejigt, sa Maja och slängde igen dörren till Peters rum och sprang ut ur lägenheten.

När hon kom ut satt hon sig ner och grät men Peter visste inte att det var så jobbigt för henne…

Nästa dag i skolan satt Peter ensam på morgonen. Maja satt med Ester och Lina B och Adam satt med den nya killen Sebastian. Han började för en vecka sen men Adam och Peter ville inte vara med honom innan dom slutade vara vänner. Peter gick in på toaletten. Han såg sig i spegeln. Vad hade han gjort snattat varit dum mot Adam sagt till Maja att dom inte kunde vara tillsammans för att hon var tjej. Han gick ut där stod Ester. Ester var ganska stark hon tränade karate. Ester stirrade in Peter ögon.

-Är du dum i huvudet eller , sa hon och tog ett steg fram stirrade honom i ögonen och tryckte honom mot väggen.
-Vad menar du hehe, sa Peter med jätte rädd röst.
-Vadå har hon inte sagt de?, sa hon.
-Vad? sa Peter.

Ester släppte honom och gick bort till Maja. Dom pratade en stund sen gick Maja bort till peter. Maja satte sig ner och sa till Peter att sätta sig. Maja förklarade att när hon var liten lämnade hennes pappa henne. Han blev så ledsen att det var en tjej. Maja har alltid varit ledsen över att hon blev en tjej för annars hade hennes pappa varit kvar. Maja började gråta.

-Jag visste inte jag var bara helt dum i huvudet, sa Peter och lade armen om Maja.
-Det är lugnt du behöver inte vara med mig, sa hon med gråten i halsen, jag är bara en dum tjej.
-Du är den bästa vän en kan ha,sa Peter, jag vill aldrig förlora dig.

Peter kramade Maja. Jonas, Emil och Max kom fram bakom hörnet och skrattade. Peter ställde sig upp gick fram till Jonas och slog till honom i ansiktet. Jonas föll ner på golvet. Peter vaknade och ställde sig upp. Kollade på klockan. Han Hade försovit sig. Sen insåg han att det var lördag.

Slut