Emmalill (sv)

Berättelser VT-2017

Lovas liv

Hej! Jag heter lova och är 12 år. Jag har ljust långt hår, fräknar och älskar färgen blå. Detta är historien om när mitt liv får en stor vändning.

Jag vaknar upp på morgonen, mamma står i dörröppningen och stirrar på mig. Hon säger ingenting och bara stirrar rakt på mig. Jag går ut i köket för att ta lite frukost, men mamma står kvar som förstelnad i dörröppningen till mitt rum. Det är kallt, fönstret har stått öppet hela natten, precis som om mamma inte har sovit någonting. Mamma ser konstig ut, hon är alldeles blek. Plötsligt faller hon ihop på golvet, jag skriker och hämtar telefonen ringer 112 och hoppas på svar. När de äntligen svarar så skriker jag i telefonen att de måste skicka en ambulans hit fort! Polismännen frågar vad som har hänt och jag svarar stressat att min mamma har svimmat och att hon är alldeles blek. Vi kommer, säger de och skyndar sig bort från telefonen. Jag undrar vad som ska hända, jag tar hårborsten och borstar mitt långa ljusa rufsiga hår. Plötsligt så känner jag att mina kinder är våta, jag gråter och gömmer ansiktet i händerna. Just då smäller dörren upp och ambulansmännen kommer in i huset. De ser mig sitta i soffan och frågar var mamma är. Jag pekar mot mitt rum och känner ännu mer tårar längs kinderna. Nu har ambulanspersonalen hämtat mamma och jag får följa med till sjukhuset. Så nu sitter här i den kalla ambulansen och hoppas att mamma blir bra igen, vi åker snabbt på den grusiga vägen till sjukhuset och jag ser en tjej tillsammans med sin mamma, de ser lyckliga ut och håller varandra i handen. Det får mig att vilja gråta ännu mer. Väl framme vid sjukhuset så lägger de ner mamma på en sjuksäng och kör henne snabbt i de gulmålade sjukhuskorridorerna mot ett sjukrum. Där kallar de på en doktor, och jag får vänta utanför. Doktorn kommer ut och skakar på huvudet och säger att mamma inte kommer klara sig. Jag får panik och gråter hysteriskt. Doktorn säger att jag måste flytta till min pappa på heltid.

Så nu har jag flyttat till pappa och allt känns eländigt. Mammas begravning var så sorglig att jag inte vill berätta om det. Jag går till pappa, han står i köket i pratar i telefon med någon. När pappa har lagt på så frågar jag honom vem han pratade med, och han svarade att det var någon från jobbet. Min pappa är såå tråkig! Han bara jobbar och jobbar! Det känns som att han inte har tid med mig. Min pappa bor i Stockholm och mamma bodde i Göteborg, så nu så bor jag i en ny stad och måste börja i en ny skola. Pappa hinner inte laga mat så vi ska åka till Mc’Donalds. Det är regnigt ute och jag hör de tunga regndropparna falla mot det platta biltaket. Pappa pratar i telefon och babblar något om “skatten för begagnade varor”. Jag suckar och tittar ut genom bilfönstret. Det går en man på trottoaren som håller en hund i koppel, han ser glad ut och går med raska steg. Nu har pappa och jag kommit fram till Mc’Donalds och vi går in, jag tar en cheeseburgare med pommes frites och pappa tar chicken Nuggets med sötsur sås. Vi sätter oss vid ett ledigt bord borta vid fönstret pappa pratar fortfarande i telefon. De ropar upp vår beställning i kassan och pappa går och hämtar maten. När han kommer till bordet med maten så lägger han ifrån sig telefonen för första gången idag. Jag tar mina pommes frites och börjar äta, pappa sitter först tyst en stund men efter en stund så säger han att vi ska åka på semester och träffa en av hans vänner. Okej  men vad har pappa för vänner som inte bor här i trakten? Jag frågar honom men han svarar inte. Han tar upp telefonen och börjar babbla  om jobbet igen. Jag suckar och saknar mamma så mycket att det gör ont i bröstet. När vi väl är framme vid lägenheten så pratar pappa fortfarande i telefon. Jag går in i det gråa mörka trapphuset och när jag kommer in tänder jag en lampa. Ljuset skaver i ögonen, pappa kommer in efter mig och vi går tillsammans upp i trapphuset. Pappa. Vi gick bredvid varandra och sa ingenting, pappa hade lagt på luren och sa att vi skulle åka imorgon. Jag suckade och gick upp på mitt rum, jag började packa men såg att klockan var halv 11 och gick med släpande steg och borstade tänderna.

Pip pip pip lät väckarklockan, jag vaknade stängde av klockan och kände tårar längs kinderna. Då kom jag ihåg, jag hade drömt om mamma. Jag minns att jag såg hennes korta rufsiga svarta hår och kände hennes hand smeka mig över kinden precis som hon brukade göra när jag var ledsen. Sen blev jag avbruten i mitt tänkande när pappa klev in i rummet. Han log och satte sig bredvid mig.

-Hur mår du? Frågade pappa.
-Bra, sa jag.
-Du, jag vet att jag har varit upptagen med jobbet, sa pappa.
-Ja, sa jag.
-Från och med nu så lovar jag att du ska vara nummer 1 i mitt liv! Sa pappa. Det där värmde mitt hjärta otroligt mycket!

Slut

Berättelser HT-2016

Lugnet före stormen

När Peter upptäckte att mamma svängde av precis utanför ingången och gick in på en liten stig kunde han inte undgå att följa efter. Men när Peter precis skulle öppna dörren och springa efter, så var mamma borta och stigen också!‍‍  Peter stod förvirrad kvar på grusplanen utanför huset. Plötsligt kände han en hand på axeln och där stod Jonas och log!
-Vart tog du vägen! Jag var orolig, sa Peter och kramade om Jonas.
-Kom vi går in så berättar jag, sa Jonas. De gick in och åkte upp i hissen. Väl inne inne i lägenheten så berättade Jonas att han hade blivit tagen av en ordningsvakt inne i affären och att de ringde mamma men hennes telefon var avstängd.
-Konstigt, hon brukar ju alltid svara, sa Peter.
-Vänta lite här nu! ropade Peter! -Jag såg ju min mamma gå mot dörren på lägenheten men hon svängde av mot en stig, och när jag kom dit var både stigen och hon borta!
-Säkert! sa Jonas. Du är bra på att berätta sagor Peter, men jag går inte på det!
-Nej det är sant! Jag lovar! sa Peter upphetsat!
-Tyvärr, killen men jag måste gå nu! sa Jonas medan han vände på klacken och gick sin väg! Men han kom snabbt tillbaka.
-Peter! Peter! När jag kom ut så blev allt helt stilla och jag såg min mamma gå in på en stig som försvann! Sa Jonas förvirrat.
-Det var ju det jag sa! sa Peter lite stött.
-Förlåt mig kompis! Jag tror dig nu! sa Jonas.
-Men vad är det som händer? Och var är våra mammor? Sa Peter.

-Det vet väl inte jag! Sa Jonas – vi måste undersöka saken! Sa dom i mun på varandra! Dem gick ut på gården och sprang fram till det ställe som stigen hade dykt upp på.
-Inget här, sa Jonas.
-Inte här heller, sa Peter.

Då såg dem en dam som gick rakt mot dem!
-Vänta lite nu.. just det det är Lisa min fröken i skolan, viskade Peter.
Då hände det – allt stannade upp precis som de förra gångerna!
-Fort, viskade Jonas! Vi går in när hon gör det!

Så precis när Lisa skulle gå in i  slängde sig Jonas och Peter in på stigen och där stod…. -Mamma! sa Jonas och Peter i mun på varandra!

Peter och Jonas?!! Sa båda mammorna på en gång . Vad gör ni här!
-Detta var faktiskt en överraskningsfest till er! sa Peters mamma.
-Vadå? Fest för vad? sa Peter och Jonas i mun på varandra.
-Jo det är ju Alla hjärtans dag! Sa Peters mamma. Ja visst ja, det var det! Ja ja glad alla hjärtans dag mamma! Sa de båda förvirrade pojkarna.

I samma ögonblick så bröt det ut en fruktansvärd storm utanför.
-Tur att vi är inomhus sa Jonas .

Sen förstod de båda att allt de hade sett var ett skynke som drogs över stigen och framför allt : Lugnet före stormen!

SLUT!