Isabelle (sv)

Berättelser VT-2017

Stalker

Jag känner att knäna kommer vika sig, mitt hjärta bankar, allt snurrar, jag tappar andan och faller. Jag faller rakt ner i den blöta smutsiga mossan och känner hur någon tar tag i mig. Mina smutsiga lite trasiga kläder dras av jag känner hans andedräkt flåsa i min nacke. Jag vill skrika allt jag kan men det går inte. Han stoppar in några vita stora piller i min mun, jag tror det kan vara droger. Jag känner hur jag tappar förståndet och somnar.

Jag är Sara Sköld, 15 år. Jag går i nian på Östermalmskolan i Stockholm. Min pappa har en ny fru och familj och bryr sig inte ett skit om mig. Han lämnade min mamma och mig för 5 år sedan. Min mamma blev helt förkrossad och började med alkohol och droger i stora mängder. Jag mår sådär. Jag har många vänner och så, men de är ganska mycket äldre än mig.

Jag och min bästavän Emma satt och chatta med en jättesnygg kille, han är 18 år. Han hette Anton Ericsson. Han ger oss snälla och lite skrämmande komplimanger men jag gillar uppmärksamhet och komplimanger så det går bra. Han vill träffas i skogen, låter lite konstigt men jag bryr mig inte. Emma kunde inte för hennes pappa fyller år. Men jag kan alltid, jag har ju ingen som bryr sig om mig. Mamma ligger hög eller full som attan i soffan, pappa han har ju sina småbarn och gravida fru. Mormor och morfar är döda. Mina vänner brukar antingen plugga eller festa. Så jag sa ja till Anton, det borde jag nog inte gjort.

Jag går hem byter kläder lite snabbt, men hittar inget i den smutsiga hålan till hem jag har. Jag sminkar mig lite mer skarpt, jag sätter på mig mina converse och drar. I trappuppgången möter jag mamma, hennes bruna lockiga hår är trassligt och smutsigt. Hennes mascara har smetat ut sig i hela ansiktet. Jag hälsar inte ens, hon skulle ändå inte komma ihåg något. Jag springer ut i skogen. Mina vita converse blir gröna av det fuktiga gräset, det är lite kyligt. Vad kan klockan vara? 20.30? Det börjar bli mörkt men där står han, med sitt bruna lite lockiga hår, sina mörka djupa ögon. Jag får en känsla av att någonting är fel. Han börjar springa mot mig, mitt hjärta bankar. Han kollar mig rakt in i ögonen, jag vill kolla bort men det går inte. Det är kallt, och tomt. Jag ser rakt igenom honom. Han är som mig. En missförstådd unge utan stöd och mjukhet, jag tänker krama honom hålla honom i min famn. Han springer rakt in i mig. Han omfamnar inte mig tillbaka. Det är då jag känner någonting mot min hud. En vass sak. Jag skriker, allt vad jag kan. Han säger att om jag mer motstånd så dödar han mig kanske. Jag får panik och slår honom rakt i ansiktet sparkar honom rakt mellan benen och springer, jag springer allt vad jag har utan att kolla bakåt.

Jag känner att knäna kommer vika sig, mitt hjärta bankar, allt snurrar, jag tappar andan och faller. Jag faller rakt ner i den blöta smutsiga mossan och känner hur någon tar tag i mig. Mina smutsiga lite trasiga kläder dras av jag känner hans andedräkt flåsa i min nacke. Jag vill skrika allt jag kan men det går inte. Han stoppar in några vita stora piller i min mun, jag tror det kan vara droger. Jag känner hur jag tappar förståndet och somnar.

Jag vaknar i ett svart tomt rum. Det ekar lite här, jag skriker för livet. Jag kan inte röra mig, jag sitter fastbunden på en stol, en svart stol med rep runt mig. Jag hör någonting, steg som kommer närmare och närmare och där står han stirrar på mig. Det är då jag förstår att jag inte kommer ut levande.

Han kastar en kniv över mitt huvud, den träffar precis över mitt huvud och fastnar i den gulvita väggen. Jag börjar gråta och bönar om att få gå. Jag lovar att inte berätta för någon eller polis. Han börjar skratta, jag frågar varför. Han bara ser på mig. Som om han inte kan prata. Jag frågar varför han gör det här, jag försöker att nå kniven som sitter fast i väggen. Han kommer fram till mig med ett glas med vatten, det är lite vitt. Men jag dricker det ändå, jag har inte ätit eller druckit något på jag vet inte hur länge. Jag tar en klunk av det lite grumliga vattnet.Allt börjar snurra. Väggarna försvinner, golvet rasar och jag somnar igen.

När jag vaknar vill jag att allt ska vara en dröm. Men det är det inte, jag sitter fortfarande fast i detta helvete. Helt plötsligt kommer han in, han säger att han har med en vän till mig. Jag undrar vem och sen kommer jag på det. Emma!!!  Å nej, jag. Bönar och ber. Men där kommer hon. Hennes drogade kropp är så obehaglig, det ser ut som om hon är död. Men det är hon inte, hon andas. Hennes vackra kropp och ansikte är så sorgligt. Hennes blonda korta hår, hennes ljusa hy och hennes smala vackra kropp. Allt är perfekt på henne. Hennes betyg, hennes föräldrar, och hela henne. Jag fattar att hennes liv kommer bli förstört. Allt är mitt fel.

Hon vaknar i chock, och undrar var hon är. Jag försöker att förklara allt. Jag undrar hur hon fick tag i hans nummer, hon svarar att jag gav det till henne. Varför ska jag alltid vara så himla dum. Jag tror att han har övervakningskameror. Jag kan inte berätta något om vad som händer, det går inte. Jag kommer på att jag kanske kan lura Anton, om han nu heter så det vet jag inte längre. Att jag kan bli “ kär” i honom och han blir kär i mig, kan jag kanske få ut oss båda levande. Men det kan jag inte berätta för Emma, han övervakar oss nog.

Han kommer in med ett flinande obehagligt leende, men jag kommer ihåg planen. Hej snygging, säger jag. Han säger att jag är vacker. Jag rodnar lite med flit. Han säger att han har haft koll på mig ända sen jag var tolv. Att han har stalkat mig i flera år utan att jag har märkt något. Jag blir helt stel. Och rädd. Men det ända jag får ur mig är coolt. Han säger att vi ska gifta oss och få fem barn och leva lyckliga hela livet. Jag fattar ingenting, han är alltså min stalker, min egna stalker. Jag frågar hur han fick mitt nummer. Han skrattar och säger hitta.se. Jag frågar varför han tog Emma, han säger att han tänkte att jag ville ha en vän. Eftersom att jag kommer bo i det här huset i hela mitt liv. Jag frågar om jag kan få ringa min mamma iallafall. Han svarar ja, jag tänker ringa polisen istället. Jag frågar om jag får gå på toa, han svarar ja. Jag går iväg mot toan med mobilen i ett järngrepp. Jag ringer 112

-112 larmcentralen, kan jag hjälpa till med?
-Hej jag heter Sara Sköld.
-Vad kan jag hjälpa dig med?
-Jag har blivit kidnappad.
-Oj vet du var du är?
-Jag har ingen aning men… krasch! Ljudet av dörren som slås in.
-Vad händer? Frågade kvinnan på 112.
-Jag skriker hjälp sedan bryts det.

Vi har ett prio ett larm, de handlar om en kidnappning. Jag vill att du ska spåra det här numret, 073 014 48 35.

Han frågar vad jag håller på med, jag svarar att jag vill hem. Han säger att det här är mitt nya hem. Jag börjar gråta sen får jag ett slag i huvudet och somnar.

Har ni hittat något, säger Patrik polischefen på Östermalmspolisen. Jag har hittat ett ödehus i norra Lidingö, säger Anita. Bra någon ägare, frågar Patrik? Ja, en Anton Ericsson, 18 år. Finns han i brottsregistret? Ja, narkotikainnehav och våldtäktsförsök även vapenbrott, sa Anita. Det är nog vår misstänkte, sa Patrik.

Jag vaknar av Emmas snyftningar. Jag säger att det komme bli bra att jag har ringt polisen och de är på väg. Det är iallafall vad jag hoppas. Hon är helt förtvivlad,  jag tror att drogerna har försvunnit ur hennes kropp.

Ladda pistolen, man vet aldrig vad som händer, sa Patrik till Anita och Henrik. Henrik du tar bakvägen om han försöker rymma, Anita du följer med mig. Vi går in om tre två e…

Jag hör att han kommer. Jag börjar hyperventilera. Han kommer in med en pistol i handen.

-Vad ska du göra? Säger jag i en låg ton.
-Jag ska skjuta dig och sen mig själv, sa han lugnt och samlat.
-Varför just nu? Säger jag.
-Poliserna står utanför, säger han med en lite mer irriterad röst.
-Och? Säger jag.
-Om jag skjuter oss båda hamnar vi båda i himlen tillsammans, säger han bestämt.
-DU KOMMER ALDRIG HAMNA I HIMLEN DU KOMMER HAMNA I HELVETET!  Skrek jag allt jag hade.

Han laddade pistolen och var redo att skjuta mig rakt i hjärtat och sen skjuta Emma och sen sig själv. Emma börjar gråta och bönar och sparkar och skriker. Han skrattar och säger eftersom Emma är frivillig ska han skjuta henne just nu, han riktar pistolen rakt mot henne. Han siktar och jag skriker och skriker.

Jag hör skrik chefen, sa Henrik oroat. Vi går in nu. Vi går enligt planen nu okej?

Han siktar och ska precis trycka på avtryckaren när han ramlar ihop av ett skott i nacken. Poliserna stormar in och kollar av hela stället. En jättesnäll tjej som heter Anita hjälper oss loss och tröstar mig och Emma. Vi sätter oss i polisbilen och börjar gråta. Vi åker in till stationen och ska berätta vad som har hänt.

Vi går in i polisstationen och där står hon, min mamma. Hon har duschat och borstat håret  och har rena kläder på sig. Jag blir helt varm i hela kroppen och springer mot henne. Hon ber om ursäkt för allt. När jag kollar bakom henne står min pappa där. Jag tror inte att jag har träffat honom på två år. Jag vill krama honom, jag springer in i hans famn. Han säger att han har pratat med mamma och att jag kommer bo hos honom varannan vecka.

Vi åkte hem till min pappa och jag gick in genom den vita dörren. Det var fint här, hans nya fru kom, det blev ganska stelt. Men jag kramade henne ändå. Vi gick in i köket och tog lite fika. Sen när vi hade ätit upp vår bulle och glas saft så sa dem att dem hade en present till mig. Jag undrar vad det kan vara? Jag följer med dem upp på övervåningen. Jag går genom den branta smala trappan. Vi går in i ett tomt rum, med vita väggar.

-Vad är det här för rum? Sa jag underligt.
-Det är ditt rum!! Sa Johanna, pappas nya tjej.
-Det är lite… tomt, sa jag lite besviket.
-Ja för att… du ska få renovera det hur du vill!!! Sa pappa.

Jag blev så glad att jag gjorde en volt, okej kanske inte en volt men jag blev jätteglad.

Idag mår jag mycket bättre, jag och Emma får psykisk vård och får prata om vad som hände oss. Det som hände oss ska aldrig få hända! Så därför har jag och Emma föreläsningar för unga tjejer som har hamnat snett.

Sluuuuuuuuut!!

 

Berättelse HT-2016

Lugnet före stormen

Helt plötsligt var det som om lugnet försvann, allt blev svart och han hörde hur nyckeln går in i låset. Snabbt vaknar han upp i verkligheten. När han ser mammas illröda ansikte blir det som en käftsmäll. Och Peter tänker varför var hans mamma inte som andra mammor, som inte bryr sig så mycket? Men helt plötsligt brister mammas ansikte ut i gråt. Hon börjar störtgråta, Peter tänker att han är en misslyckad son. Hon tar tag i honom och säger mitt älskade barn varför gör du såhär? Peter svarar att allt var Jonas fel att han hade tvingat honom att snatta. Mammas ansikte blir rött igen hon ringer Jonas föräldrar. Dem svarar att Jonas aldrig skulle snatta, och att allt var Peters fel. Mamma kollar  snabbt på Peter, Peter börjar gråta, och säger att han bara ville vara lite cool, som alla andra kompisar. Mamma säger okej, nu lagar vi mat jag är hungrig!

Väl i skolan blir det inte direkt så kul för Peter. Jonas har berättat för alla om att Peter snattat, och alla hatar Peter för det han gjorde. Peter säger att allt var Jonas fel, men ingen tror honom, för det är ju inte sant! Peter ser på Jonas och Jonas ser på Peter, Jonas säger kom då din fegis vi slåss, Peter säger att han inte är så barnslig som Jonas. Jonas kommer med den sämsta comebacken i världen, ja men jag är inget barn! Peter svarar jo faktiskt du är bara 12 så du räknas som ett barn. Men åhh…. svarar Jonas, alla börjar skrika: SLÅSS, SLÅSS, SLÅSS osv. Men Peter vägrar, Jonas slår till Peter i ansiktet så han får en stor fet blåtira, Peter börjar gråta, han springer hem.

Han springer snabbare än vinden, han tänker sig inte för och springer rakt ut på övergångsstället och just då ser han en bil, men det är försent.  Peter flyger rakt in i framrutan och svimmar. Han vaknar av att hans mamma gråter ( hans mamma är väldigt känslig.) Läkaren kommer in och berättar att Peter har fått en hjärnskakning och en blåtira efter krocken. Men Peter svarar att blåtiran var Jonas och om att han hade slagit honom. Petters mamma blir så arg så att de inte går att beskriva. Hon letar våldsamt i sin väska efter mobilen. Till slut hittar hon den, hon ringer Jonas föräldrar och berättar allt och dom förnekar det som vanligt! Dem säger att Jonas aldrig skulle göra så och att Peter bara hallucinerar och är sur på Jonas. Peters mamma tror mer på sitt eget barn! Sen sa läkaren att Peter kunde åka hem. När dom kom hem så kollade de på en ny skola, dom  hittade en i närheten och han bestämde sig för att börja på den skolan. Alla på den skolan var jätte snälla.

SLUT!