Linn (sv)

Berättelse HT-2016

Lugnet efter stormen,

Peter hörde hur dörren kastades upp. En smäll och raska steg. Peter stod blickstilla tätt intill fönstret. -Jag hörde vad du gjort, hon såg inte arg ut men ledsen. Hon satte sig vid köksbordet. – Kom och sätt dig, hon klappade på stolen bredvid sig. Peter satte sig. – Jag visste inte att du blivit en sådan pojke nu, mamma tittade ner. Peter mådde dåligt av att se sin mammas ledsna min. – Men det var Jonas som sa åt mig att göra det, Peter tittade bekymrat framför sig. Allt var Jonas fel, ALLT!

Mamma suckade. – Varför måste du alltid skylla ifrån dig. Peter kände hur gråten började välla upp inom honom. Han brukade aldrig gråta. Han försökte hålla gråten inom sig. – Varför tror du inte på mig, Peter bröt ihop i gråt. – Det är inte det att jag inte vill för jag vill tro dig, mamma lät fortfarande bekymrad på rösten. Men varför trodde hon honom inte, Peter började bli arg. – OKEJ TRO VAD DU VILL JAG VET I ALLA FALL VAD SOM ÄR SANT! Peter sprang upp på rummet och slängde igen dörren bakom sig. Han hörde sin mamma snyfta ifrån köket. Peter ångradesnabbt vad han gjort. Han gick ner till mamma och bad om ursäkt. Mamma ruskade honom i håret. – Jag tror dig. – Jag kommer ringa till Jonas föräldrar lite senare ikväll. Men jag skulle aldrig lyssnat påhonom, försökte Peter. Mamma sa bara att allt var i oavsett Jonas fel. Peter gick upp på sitt rum. Han mådde bättre. Han satte sig vid sin data och chattade lite men hans kompis Morgan. Morgan tyckte samma sak som Peters mamma. Dom undrade om han blivit tagen någon gång. Senare på kvällen när dom ätit mat ringde mamma Jonas föräldrar. Peter hörde vad dom sa. – Men det är kanske förklaringen till att han inte kommit hem. – Kommit hem? Mamma höjde rösten. -Vadå är han borta? – Han kan ju inte försvinna?

Mamma såg ännu en gång orolig ut. Peter var inte ett dugg orolig. Jonas hade ju lämnat honom. Jonas kunde gärna få lämna jordens yta. Peters elaka tankar om Jonas blev bara fler och fler. När han skulle lägga sig knöt sig magen. -Har Jonas kommit hem? Frågade Peter oroligt. Mamma svarade inte utan istället sa god natt och gick ut. Peter kunde inte somna. Det gjorde ont i magen. Han tittade på kuvertet  som låg i hyllan. Han hade fått det någon dag sedan av Jonas. Han hade inte öppnat det. Kanske han skulle göra det nu. Peter gick sakta över det knarriga golvet. Han försökte göra så lite ljud ifrån sig som möjligt. Han grep tag om kuvertet och tassade tillbaka till sängen. Han öppnade det. På kuvertet satt ett klistermärke. Jonas hade sagt att det var hans finaste. I Jonas kuvär låg en lapp. Han läste tyst för sig själv: Kära Peter, jag har upptäckt ett nytt ställe i Hollow Woods skogen. Jag såg en liten stuga. Jag kunde inte låta bli att kika in. I stugan stod en säng, ett bord en spis och en liten liten kyl. Jag hade känt på dörrhandtaget. Det var öppet..

Jag gick in där och tittade mig runt. Kanske vi kunde bo här tillsammans?

Ingen får veta detta förutom du och jag. På baksidan av brevet finns en karta jag ritat. Ifall du vill veta vad jag håller hus.

Peter vände på pappret. Och helt riktigt. En karta som såg ritad ut. Stugan såg ganska liten ut. Men det måste vara där han är. Peter tänkte efter. Tyst började han packa sovsäck, kudde, ficklampa och telefon i en väska. Han smög ner till köket och tog lite mat. Sedan gick han försiktigt ut ur huset. Han hade aldrig sprungit så fort förut. Han rusade ner längst trottoaren. Hoppas Jonas var där. När han kom till skogen saktade han av. Skogen var mörk och det kom konstiga och obehagliga ljud. Han bet sig i läppen. Sedan rusade han in i skogen. Han följde en stig som var full av rötter. Han snubblade över en och föll framåt. En gnutta blod kom ifrån hans skrapade knä. Det var hål i hans byxa men ändå var han tvungen att fortsätta. Bland buskarna såg han den lilla stugan. Han andades ut några gånger. Han haltade mot dörren. Sedan knackade han på dörren. -V-vem är det?.. Peter kände igen rösten. -Peter ropade han. Dörren gick upp. Varm luft fläktade emot ansiktet. Det var varmt i stugan. Väggarna var av blommig tapet och bordet samt skåp var i mörkt trä. Det såg så gammaldags och mysigt ut. Jonas bad honom att slå sig ner. Peter satte sig. Vad skulle han säga? Skulle han verkligen skälla ut Jonas för att han inte väntat vi affären och sprungit iväg när han hamnade i knipa eller fråga om stugan och var lite trevlig? Men han behövde inte säga något för Jonas ställde en konstig fråga. -Vart var du när jag kom tillbaka?

-Vad menar du? Peter blev arg. – Jo jag gick på toa när du stoppat i några kakor. – jag glömde säga det men när jag kom tillbaka var du borta! Jonas tittade på Peter. – Var du på toa? Peter gapade. Jonas nickade ledsamt. Jag som trodde du var min vän, sa han och tittade ner i bordet. Men jag blev ju tagen av någon slags vakt! Peter höjde rösten. Jonas tittade konstigt på Peter. – Varför sa du åt mig att ta chokladkakorna, Peter lät lugn igen. – Jag tänkte att du kunde ta några sedan skulle jag ta några sen skulle vi kunna ha dem här i stugan, Jonas lät ledsen. Nu blev allt klart för Peter. Peter blev ledsen han med. Magen knöts sig igen. – Förlåt, sa han. – Förlåt, sa Jonas efter. Dom kramade varandra. Jag tog några kakor ifrån affären sa han och lyfte upp några kakor ut fickan. Jag hade tagit dem sedan hade någon sett mig så jag rusade in på toan och låste in mig och sen när jag kom tillbaka var ni borta, Jonas la upp chokladkakorna på bordet. – Du får ta, sa han. Peter ville helst inte ha chokladkaka. Han ville sova. Dom gick båda och la sig. Peter i en sovsäck på golvet och Jonas i sängen. Stugan hade inte ens plats för soffa och stolar. Men Peter nöjde sig att sova på golvet. Nästa morgon vaknade Peter av att en fågel satt och pickade på det lilla fönstret. Han gäspade och lyssnade på alla fågelkvitter. – Sover du? Viskade Peter för att se om Jonas sov. Det gjorde han. Peter la sig ner igen. Det var skönt och varmt i stugan. Undra om mamma är orolig, tänkte han. Han sms:sade sin mamma att han åkt till Morgan. Han gillade inte att ljuga men han ville inte att mamma skulle vara orolig. Han såg på mobilen att klockan bara var 6. Han somnade snabbt om igen. När han vaknade andra gången var Jonas uppe. Han satt vid mobilen. Jonas såg på honom. De åt kakorna till frukost. – Du skall vi åka till affären och sno mer? Jonas verkade inte gett sig med att sno mer mat. Peter kunde inte hejda honom och vips var de då vid affären. De stod utanför. Butiken var öppen. Bara inte någon märkte dem. En våg med oro sköljde över Peter. Jonas drog med honom in. Dom gick med raska steg in i butiken. Jonas plockade med nästan allt han såg. Peter tog inte något. Dom hade bestämt att han skulle spela sjuk medan Jonas skulle springa ut i butikens ena utgång som inte hade larm. Peter var glad över att inte behöva sno något. -Klar? Jonas tittade på Peter. Peter nickade. Han gick lite närmare dem i kassan han hade två förpackningar under armen. Det var två stolar. – Aj, aj jag tror jag ramlar ihop, Peter fejkramlade ner på marken. All personal kom springandes. Dom hjälpte honom upp på fötter. – Aj, aj, gnällde Peter och la ner förpackningarna. – Vad har du ont, en som jobbade i kassan kom fram. -Benet, sa Peter snabbt. Dom kollade lite på Peters ben. – Det ser som tur var inte dåligt ut, sa hon och reste sig. Peter nickade. Jag tror jag klarar mig sa han och haltade till kassan. Han kände i ena fickan. – Åh nej jag glömde mina pengar hemma, han fick till ett bra fejksnyftning.
-Tänk att de gick på det, sa Peter och hoppade glatt när dem var på väg hem. – AA, skrattade Jonas. – Bra spelat förresten. Jonas höll ett stadigt grepp om stol förpackningarna. – Och vi fick stolarna gratis. Dom packade upp allt dom snott i stugan. Peter skruvade ihop stolarna medan Jonas packade in maten i kylen. Peter kände hur det vibrerade i byxfickan. Han kände efter och till sin förvånad tog upp sin mobil. Mamma hade skickat ett mess. Han läste vad mamma skickat. Jag kommer och hämtar dig klockan 5 om det går bra? Peter rynkade ansiktet. Vad skulle han skriva?

Han berättade för Jonas vad mamma skrivit. Jonas var som vanligt snabb med en lösning. Peter skrev det Jonas sagt. Jag är nu hos Jonas han har kommit hem. Vad roligt var mamma snabb att svara. Men Peter visste att hon inte gillade att han var med Jonas. Peter suckade lite för sig själv. – Vad är det? Jonas tittade på Peter. – Nej inget, Peter vände sig mot Jonas och log. – Det är verkligen mysigt här, Peter kom på något att säga som skulle ta dem till ett annan samtalsämne. Dom städade lite i stugan. Det var knäpptyst. Ingen av dom sa ett enda ord. Peter gick ut. Han tänkte plocka lite blommor.

En bit bort stod ett trasigt stängsel. Stängslet såg gammalt och slitet ut men den stod i alla fall upp. Han följde den med blicken. Det såg ut som en hage. Han gick närmare. Han tog bort några buskar med handen. I hagen var gräset grönare än någonsin. Vita och gula smörblommor växte i hagen. Ett frustande hördes lite längre bort. Var det en ko eller en häst? Han hoppade över stängslet. En gestalt rörde sig snabbt bakom några höga buskar. Han hukade sig och fortsatte smygandes. Då hördes två frustljud samtidigt. Peter visste att han var ensam. Sakta närmade han sig busken. – Där har jag dig! Peter hoppade ut bredvid busken. Men ingen var där. Han gick runt busken. Inget. Han tittade sig runt. Andra gången han tittade sig åt vänster såg han det. En häst..

Hästen var brun och hade en stor prick i pannan. Peter tyckte det såg ut som en hingst. Han hukade sig ner. – Hej, sa han lågt och lyfte fram handen. Hans mormor hade hästar därför var han ganska duktig på det. Hästen strök bak öronen. – Är du arg? Peter satte händerna på knäna. Hästen viftade med huvudet. Den sträckte fram huvudet och började buffa på Peter. Peter kände efter i fickan. Där låg några små torkade fruktbitar. Han mindes att han tagit med dem hem till Morgan en gång. Han tog upp dom och gav hästen. Hästen tog försiktigt den torkade frukten. Den åt lite på den och började sedan buffa på Peter efter mer. Peter tog skrattandes upp några till. Han klappade hästen på nacken. – Vem äger dig då? Peter visste att han inte skulle få ett svar. Men som om hästen hört gnäggade han till och tittade bort mot några träd. – Bor du ensam? Peter tittade på hästen. Hästen nickade så att underläppen fladdrade. Det såg så roligt ut att Peter kunde inte hålla inne skrattet. Han började skratta och hästen gnäggade glatt och började springa runt. Hästen galopperade snabbt runt Peter medan han sparkade med benen i luften. Peter slutade skratta och han kom travandes tillbaka till honom. – Du är riktigt gullig, Peter log och strök hästen över nosryggen. – Jag måste gå, sa Peter och klappade hästen en sista gång. Han hoppade över staketet och till hans förvåning följde hästen med. Hästen såg förvånat på Peter med sina mörka bruna ögon. Hästen gnäggade lågt och såg ledsen ut. Peter ville inte lämna hästen ur sikte.

Peter viskade till hästen att han skulle komma tillbaka.

Sedan skyndade sig Peter till stugan. Jonas såg ut att nästan tappa hakan när Peter berättade om hästen. – Men var han ensam? Frågade Jonas. Peter ryckte på axlarna och reste sig. Han tog med ett äpple från kylen och rusade tillbaka till hästen. Hästen stod kvar på samma ställe. Han hade inte rört sig en millimeter. Här Peter sträckte ut handen. Hästen åt snabbt upp äpplet. Så mager som han var märktes det att han inte ätit något på länge. Peter hoppade in i hagen. Han han gick långsamt runt hästen medan han strök med handen på honom. Den bruna färgen på honom lyste upp där solen sken. Han var så vacker. Han tyckte det var lite konstigt när Peter gick runt honom men han stod blickstilla. Peter vill så gärna hoppa upp på hästen och rida iväg. Men istället frågade han hästen vad han hette. Hästen ruskade på huvudet till svar. – Vad gillar du?

Hästen tog ett steg närmare och tryckte med mulen mot fickan där äpplet legat. – Äpple? Peter skrattade lite. Men hästen nickade. – Vill du heta Äpple?

Hästen nickade och Peter började skratta mer och mer. Efter en stund förstod han att det var inte ett skämt. – Jag döper dig här och nu till Äpple! Peter klappade händerna och Äpple började spring runt. Peter sprang efter.

Äpple stannade sedan framför honom. Han försökte klia sig på ryggen men när Peter skulle hjälpa till att klia skakade han på huvudet. – Skall jag hoppa upp på dig? Peter blev nervös. Äpple ville det. Han försökte hoppa upp men han fick göra det några gånger innan han kom upp. Han gick sakta för att Peter skulle vänja sig. Det var som om hästen kunde läsa hans känslor. Efter en liten stund galopperade de runt. Vinden blåste kallt i Peters ansikte. Plötsligt gjorde Äpple något helt annat. Han stannade mitt framför staketet och ruskade på huvudet. Sedan rusade Äpple i full fart mot staketet. Peter höll ett stadigt grepp om Äpples man. Sedan landade dem på andra sidan. Peter andades häftigt. Det kändes som om hans hjärta slog 100 slag i sekunden. Han lugnade ner sig tillslut. Just när han börjat rida iväg mot stugan kom en kraftig vind. Han ramlade nästan av. Han höll allt vad han kunde i Äpples man. Han gled mer och mer. Ifrån träden hördes kraftiga knakar och han trodde att han och Äpple ligga platta under ett träd. Äpple kunde knappt gå. Han gled sakta tillbaka med hovarna i marken. Kvistar for mot honom och han var tvungen att kisa för att se. Han var tårögd och frös. Han såg Jonas komma utspringandes från stugan. Han sprang mot Peter. – Vi måste ta skydd! Jonas drog ner Peter ifrån hästen. Men  Peter vägrade lämna Äpple. – Äpple skall i så fall följa med, Peter lät bestämd. Dom kom överens att dem skulle ta med Äpple och hitta skydd.

Jonas och Peter satt båda på Äpple när dom kämpade sig igenom stormen. Varför hade det varit så lugnt på förmiddagen och blåsigt igår? Det var något konstigt på gång det visste Peter men när han förklarade för Jonas suckade han bara. Det är inget hade han sagt. Peter blev sur. När dom ridit en bit så dom en gammal ruin. Peter hatade ruiner. Dom var så läskiga och kusliga. Men Peter ville hellre gå in där än att bli mosad av ett träd. Och Äpple behövde vila. Dom red in i ruinen. Peter bet sig i läppen. Han höll hårt i manen. Jonas tittade sig runt. – Det låter som att ruinen kommer rasa sönder, Jonas pratade så snabbt så att Peter nästan inte hörde vad han sa. Peter kände blodsmaken i munnen av bettet. Det knakade i ruinen precis som Jonas sagt. När som helst skulle den rasa. Men dom var tvungna att låta Äpple vila. Peters hjärta stannade till varje gång det knakade till. Och helt plötsligt en lite sten från taket ramlade ner på marken. Hela ruinen skakade till och Peter såg hur fler och fler stenar föll ner. – Vi måste ut! Skrek Jonas. Peter försökte styra ut men Äpple stod som fastlimmad i marken. Istället kastade Äpple av dom. Peter hörde hur alla stenar rasade ihop innan han ramlade mot den hårda marken utanför ruinen. Äpple gnäggade till en sista gång och sedan var han begravd under alla stenar. Peter och Jonas låg kvar på. Det blöta kalla gräset. Peter kände hur det sved i ögonen och allt blev så suddigt. Varför offrade Äpple sitt liv för dom? Peter kunde inte hejda gråten. Tårarna dom bara ville rinna. Jonas reste sig sakta upp. Han såg ledsen ut han med. Jonas kom fram till Peter och hjälpte honom upp. Dom gick stumma till den stora högen av stenar. Peter drog bort några stenar. Han såg Äpples huvud. Hans ögon var slutna. Peter satte sig på huk. – Äpple jag kommer aldrig glömma dig, grät han och klappade Äpple på huvudet. Peter reste sig. Jonas tittade upp. -M-men det har slutat blåsa? Jonas lät nästan skraj på rösten. Peter nickade stumt och såg på sin förlorade vän. – Tänk om det var hästen som låg bakom ovädret?

Jonas och Peter visste att de aldrig skulle få svaret på den frågan. Men en sak var säker. Det var lugnet efter stormen.