Uno (sv)

Berättelser VT-2017:

Förföljd

En mörk söndagskväll sista dagen på månaden satt jag vid mitt helt nya köksbord, det var riktigt snyggt faktiskt. Jag gick fram till mikron där jag hade gröten jag gjort i morse. Jag tog ut tallriken från mikron och satt mig tyst vid köksbordet. Jag blev plötsligt väldigt trött, jag gäspade och slöt mina ögon. Om jag inte minns fel så somnade jag faktiskt. Plötsligt hörde jag en smäll i närheten och öppnade ögonen som en blixt. Jag gick snabbt fram till fönstret på höger sida om mig.

Jag var en ganska blyg grabb på 17 år, jag hade precis flyttat hemifrån för att plugga på gymnasiet i Bournemouth. Innan bodde jag precis utanför London med min mamma. Pappa dog i en bilolycka när han hade druckit, för några år sedan. Han bodde inte så mycket hemma hos oss. Mamma har inte heller berättat så mycket om vem pappa var, själv tror jag nog att han var missbrukare eller nåt. Det är faktiskt ganska tråkigt att inte ha en pappa. När jag var liten så fick jag diagnosen Aspergers, det är inte alltid så kul att inte vara likadan som andra. Innan jag flyttade hit spelade jag i volleyboll-laget för dom som har Aspergers. Vi var riktigt duktiga faktiskt.

Jag hade ganska ont i huvudet, så jag gick ut för att ta en promenad runt området. Jag tog på mig min tjocka vinterjacka och mina gamla Converse jag använder i princip året runt. Jag går trapporna ner till den lilla dörren ut mot den stora motorvägen. Jag går ut genom lägenhetsområdet där jag bor, efter bara en stund känner jag mig förföljd. Det känns verkligen som att någon följer mig. Jag började må dåligt, jag fick ont i magen. En man går förbi mig fundersam med en ganska arg blick. Efter han gått förbi så tittar jag bak för att se om han var där. Han var helt borta, jag förstod inte. Jag vänder håll och går istället hem. När jag kommer till lägenheten så kommer mannen igen, jag gömmer mig bakom en stor sten precis bredvid dörren in till lägenheten. Mannen snackar argt med någon, jag hör nästan inget. Jag hör bara något argt. Efter mannen gått så går jag in genom dörren bakom mig upp genom trapporna, in genom hallen och till köket.

Någon faller hårt mot mitt fönster, jag får ett snabbt ryck. Jag springer allt vad jag har genom hallen och ut genom dörren. Där ligger min granne helt blodig. Tänk om jag kommer bli skjuten av någon? Mina tankar snurrar galet runt i mitt huvud. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag springa fram? Jag visste verkligen inte. Jag tar upp min mobil och slår in 112 snabbt…

Jag vaknar upp på en bår i rusande fart, mina ögon öppnas saktfärdigt men ändå ganska snabbt. Ambulanspersonalen skriker mitt namn så högt så det nästan kändes som jag skulle bli döv, jag förstod verkligen inte vad som hände. Det första jag frågar är vad dom hade hänt med damen. Jag får ett snabbt tydligt svar av en av läkarna, hon är okej, men tyvärr så är det du som har blivit skadad. Du har blivit skjuten i huvudet, berättar en av doktorerna i läkarrummet  vi just kommit in i. Jag hör en skrikande röst i bakgrunden, “du har blivit skjuten i huvudet!” Jag förstår verkligen ingenting. Hur kunde jag ha överlevt? Och jag mådde som vanligt och allt? Jag förstod verkligen inte.

Efter några dagar inne på sjukhuset så känner jag att jag börjar må dåligt. Doktorerna reagerar snabbt. Jag spyr ut någon svart hård plastbit. En av doktorerna som hjälpt mig mest dom senaste dagarna berättade på ett ryck att hon glömt att berätta hur du överlevt. Hon sa, innan du blev skjuten så svalde du något mystiskt. Och det var precis det du kräktes ut. Jag får en både glad och ledsen blick, jag kände liksom lättnad. Jag frågar dom i rummet, vem var mannen? Ingen svarar. Istället skriker jag ut “vem var mannen?!” Lugna dig nu säger en man från polisen som precis kommit. Tyst berättar han att det var pappa. Jag förstod verkligen inte.

Några timmar senare lugnade jag ner mig efter jag fått veta allt. En man från polisen kommer in ganska tyst och sätter sig på min säng. Du har besök, sa   polisen. Det kommer in en man i ganska grå kostym. Polisen lämnade rummet, och väntade utanför. Mannen tittar saktfärdigt på mig. Han liknade mig, han var väldigt lik. Han säger tyst, Hej.. jag förstod direkt att det var pappa. Jag svarar inte. Låt mig förklara, sa pappa. Jag vill verkligen inte svara, men jag känner mig så tvungen så högt skriker jag ut, din jävla idiot! Jag håller på att häktas och kommer nu göra det dom här senaste dagarna och kommer även hamna i fängelse om jag har otur.

SLUT

 

Berättelser HT-2016:

Lugnet före stormen,

Det plingade på dörren, Peter fick en snabb reaktion. Peter springer till dörren för att öppna och där står mamma. Mamma kollar på Peter med en orolig blick.
-Jonas är borta, när vi snattade tog en man honom i ryggen, sa Peter med rädd röst.
Det plingar på dörren ännu en gång, Peter springer snabbt dit och öppnar. Där står Jonas.
-Jonas! Vart har du varit?

Jonas berättar att han varit inlåst, mannen som tog Jonas tvingade ut Jonas mammas nummer för att ringa. Till slut sa Jonas det till mannen, mannen gick och hämtade sin mobiltelefon på ett litet skrivbord till höger om Jonas. Mannen går med stora steg fram till Jonas, tar upp mobiltelefonen ur fickan. Jonas börjar bli lite svettig och börjar rysa lite eftersom han vet att mamma kommer bli arg. Mannen frågar efter numret igen och Jonas svarar tyst,

0705682451.. mannen knappar in numret på sin mobiltelefon. Mannen tar mobiltelefonen mot sitt högra öra, väntar på att mamma ska svara. Efter ett par sekunder svarar mamma.

-Vem är det jag talar med? Frågar mamma.
-Jag har din son. Säger mannen.
Mamma blir rädd och börjar snyfta..
-Kom och hämta din son, adressen är Ringvägen 4. Och du måste ta med dig pengar för det din son har gjort! Säger mannen.

Mamma springer snabbt ut genom dörren och sedan ner till bilen. Mamma kommer fram efter några få minuter. Mannen säger med arg röst till mamma,
-Var är mina pengar?
Mamma tar upp plånboken hon hade i bakfickan på byxorna. Mamma tog upp några sedlar.
-Här har du! Ge mig min son så får du dina jävla pengar.. Mannen går försiktigt fram till mamma och tar sedlarna. Jonas sliter sig loss från mannens händer, springer till mamma.

Mamma och Jonas lämnar snabbt området för att åka hem.
-Jonas, du är skyldig mig pengar!
-Ha ha, mamma.. jag vet, jag ska inte göra om det!!

Slut