William (sv)

Berättelser VT-2017

Den hemsökta skolan

Jag kom till skolan en mörk och dimmig natt efter att ha hört ljud inifrån den nerstängda skolan. Mitt ljusa hår vajade i den kalla nattbrisen. Jag gick in i skolan och hörde ljud som lät lite gnisslande, som att någon skrapade på en tavla. Ett skrik kom från ett av rummen. Jag stängde av ficklampan som jag hade. Mitt hjärta bankade snabbt. Jag skrek till och blev tyst när jag hörde att skrapandet slutade. Jag hörde långsamma tunga steg gå mot mig på det hårda golvet. Det fanns tre rum att välja på och gömma sig och jag tog ett rum med fyra stora bord med halvklara trästatyer på. Bakom de mjuka stolarna  stod en man men han bara stod där lutad mot en vägg. Just då märkte jag att hans huvud hade en såg intryck i ena kinden. Plötsligt hörde jag långsamma släpande steg från hallen. Jag försökte gömma mig så att det som fanns här inte skulle döda mig. Men just då råkade jag trampa på en såg. Stegen blev snabbare och snabbare. Jag såg en skugga fastän det var så mörkt. Det verkade vara en man som tittade sig omkring innan han slängde någonting stort där inne. Det var en kropp.

Jag som var med om det här heter Anton och är 27 år gammal jag har blont och kammat hår oftast hade jag jeans och skinnjacka på mig men nu hade jag en t-shirt och jeans det var en helt vanlig natt efter att jag hade varit på krogen med mina kompisar och jag började gå på den våta trottoaren. Jag hade inget riktigt jobb. Steg för steg tills jag gick förbi min gamla skola där jag nu hörde ett skrik ja gick genom den kalla luften tills jag var vid dörren och vips så var jag här.

Jag hade tårar i ögonen men försökte hålla dom inne. Jag hörde inga mer fotsteg så jag började kolla mig omkring ifall jag kunde gå. Alla rummen var tysta förutom en dörr som gnisslade och åkte in och ut men det hade den gjort sen jag gick i skolan tänkte jag. Jag gick upp för den mörka trappan som det en gång brukade sitta elever men nu var trappan tom. Jag gick upp och blev rädd för en spegel. Jag kunde se mina blåa skrämda ögon titta tillbaka på mig. Jag fortsatte  gå genom korridoren när jag såg en stor spindel krypa över golvet. Jag ryste till men fortsatte gå tills jag kom till ett bibliotek. Det låg omkullvälta böcker och det var blod på väggarna. Det såg ut som att barnen som gick här efter mig hade en fight men som förlorade efter ett par minuter säkert.

Jag rättade till mig och började gå just då som jag hörde ett steg och ett till som släpade nedifrån andra våningen. Jag fick panik och började springa med tysta steg till ett rum med en kopieringsmaskin och ett par kartonger. Jag vände mig om och såg en mask stirra  på mig. Jag hade inget att göra, jag var dödsdömd så kom jag på att jag hade min ficklampa i fickan. Jag drog upp den snabbare än mördaren hade fått upp sin kniv och jag bländade honom med ficklampa

När jag äntligen kom fram till dörren så lämnade jag mina skor fast det var så blött och blåsigt ute. Jag sprang till en telefonkiosk och ringde men hörde ingen ton eller någonting så jag bestämde mig för att vända om och springa hem innan han kom ikapp. Jag vände mig om och stötte till en man som stod där med ett stort ärr över vänster öga. Jag gick bredvid honom men då kände jag att någonting tog tag i min arm. Jag frågade ifall mannen som hade tagit min hand kunde släppa min arm. Nej sa han med mörk röst. Du ska ingenstans. Jag började förstå att mannen var han med masken så jag bestämde mig för att försöka fly. Jag hann springa iväg men fick kniven i armen så jag fick ett sår men flydde utan att tänka på det. Mannen fortsatte springa efter mig och jag sprang till polisstationen. Det var en ganska lång väg dit. Minst tre kilometer.  Men jag visste var den låg så jag fortsatte springa på den våta trottoarkanten, förbi några små blåa hus. Efter ungefär en kilometer stannade jag för att vila. Jag kollade bakom mig och kunde se en svart skepnad i månskenet. Jag började gå lite förbi ett grått hus med trasiga fönster. Bredvid en gammal restaurang. Jag kände hur mina fötter hade fått stora sår eftersom att jag inte hade några skor. Det var lite kyligt ute och jag hade bara en blå t-shirt idag. Jag kollade bak och såg att mannen var bara 15-20 meter från mig. Jag sprang det snabbaste jag kunde. Till slut var jag framme vid polisstationen. Det var ganska stort där och många tavlor fanns på väggarna. Jag gick fram till en polis som stod och drack kaffe.

Efter att jag hade slutat prata öppnades dörren och en man med ett ärr steg in. Konstigt nog så har han inte samma blodiga kläder som han hade förut. Han hade på sig en skjorta och jeans. Jag sa till polisen att det var mannen men dom bara skrattade. Mannen sa att jag skulle följa med honom. Innan jag hunnit säga någonting tog han tag i min arm och gick. När vi var en 18 meter från polisstationen tryckte han mig mot en vägg och tog fram kniven. Jag tog fram min ficklampa ur fickan och slog till honom så hårt jag kunde på smalbenet och sen rullade jag bredvid honom när han kved och jag började springa tillbaka till polisstationen när jag kom in i polisstationen så stod han bakom mig med kniven i handen poliserna som hade skrattat tog upp pistolerna med ett ryck och sen gick alla poliser fram till mannen sprang iväg men poliserna var efter honom. Han lyckades fly in till några hus. Jag sprang upp dit och kom bakifrån med några poliser efter mig. Jag skrek till han

-Letar du efter mig?

Först förstod han inte sen drog han långsamt upp kniven ur fickan. Han försökte slå mig med den då en av poliserna sköt honom i benet. Han ramlade ner för trappan och poliserna gick snabbt fram till honom och fångade honom. Efter en dag ungefär stig det i tidningarna om mitt hjältemod. Och från och med nu jobbade jag med polisyrket.

 

Berättelse HT-2016:

Lugnet före stormen

Just när Peter hade sett lugnet före stormen så knackade det på dörren när han öppnade dörren stod Jonas där med skrämd blick.
-Var var du? Frågade han.
-Jag blev fångad av han som äger affären! Sa han argt
-Och du lämnade mig där ensam sa Peter
-Jag trodde du var klar och väntade på mig sa Jonas med rynkade ögonbryn.
-Hur som helst är mamma på väg hit så du borde gå.
-Okej vi ses imorgon.

När Jonas gått kände Peter hur arg han nu var på Jonas som lämnat honom.
Men nu måste han tänka på något annat eftersom mamma just stigit in i dörröppningen med arg blick.
-Jag är väldigt besviken på dig Peter.
-Varför gjorde du det? Skrek han.
Ja ja jag skulle bar…
-Du skulle bara vaddå?
Hon suckade och sa att hon var väldigt besviken på honom.
När dom hade pratat klart gjorde mamma middag.
-Vill du veta en överraskning?
-Ok sa Peter med sorgsen ton.
-Vi ska till morfar imorgon.
Peter strålade upp. Han skulle få träffa hans morfar igen och säga massa saker han hade sett sett lugnet före stormen.

Peter hade varit så upptagen med att vara ledsen på sig själv så han hade glömt bort att det var sommarlov imorgon.
Nästa morgon packade dom klart sina väskor för att åka till sin morfar. När dom äntligen var framme stod morfar där och väntade på dom. Peter sprang fram och kramade morfar sen gick dom till stranden och fiskade. Peter berättade att han hade köpt ett nytt fiskespö som var rosa med guldiga linjer.
-Oh va fint, sa morfar och kastade ut sitt flöte.

Där satt dom och pratade då plötsligt fick dom napp. När dom fick upp fisken var det en stor lax som dom sen filéade dom fisken och stekte den med frön på som dom åt nöjt och ingen märkte att lugnet före stormen hade börjat.

Nästa dag vaknade han av ett skrik. Han visste inte vad ifrån så han gick ner för att kolla. Ett till skrik men den här gången lät det som en man. Peter sprang ner för trappan. När han kom ner såg han ingen, men han visste att han hört skrik. Peter skrek på mamma för att se vad som försiggick, inget svar.
Han skrek igen fast högre, inget svar. Nu började han bli orolig. Han gick ut för att se om mamma var där. Ännu ett skrik som var så högt så fåglarna flög iväg. Nu såg han någonting underligt någonting som inte var där igår. Han närmade sig föremålet. Och mycket riktigt en blodig kniv låg där vid djungel kanten som låg bredvid stranden. Men han visste inte varför. Han försökte lugna sig med att det var kniven som dom filéat fisken med igår kväll, men han hade en känsla om att det var något annat. När Peter skrikit i fem minuter till så brast han ut i gråt. Han fortsatte tills han såg något som rörde sig i djungeln.  Han sprang dit i hopp om att det var mamma eller morfar men skrek till när han såg var det var. Under en hög med löv låg två kroppar med blod i ryggen han flyttade bort löven för att se vilka dom var. Men egentligen visste han vilka det var, han brast ut i gråt. Det var hans mamma och morfar som låg där. Han bara satt där och såg på dom bleka kropparna som låg där. Och han som trodde det skulle bli bra nu. Men det blev bara värre…


Det började regna så han var tvungen att springa in han tänkte på vad som kan ha dödat dom och varför. Han låg där i sin säng med ljudet av regnet som piskade utanför. Han bestämde sig för att ta reda på vad som dödat hans mamma och morfar han gick ut för att se om det var någonting på marken som en kniv eller något, sen från ingenstans kom en gestalt som var hög och grön som såg ut som en insekt med en slags grön kniv eller nåt där händerna skulle sitta den hade en mun med tänder som satt på sidorna och under och över. Peter backade helt skräckslagen han började springa han sprang in i skogen när han skakat av monstret så gömde han sig i en glänta för att vila men sen hörde han ljud massa ljud. Det fanns inte bara en utan flera. Dom attackerade honom. Han vaknade upp med ett ryck. Han sprang ner för trappan då han hörde någonting, godmorgon har du sovit gott? Det var mamma han förstod att allt bara var en dröm, bara en dröm.